Papilanpankki, 1969/05/14

 

Kuu kiurusta kesää,
Puoli kuuta peipposesta,
Västäräkistä vähäsen,
Pääskysestä ei päivääkään

​

Jag minns att min pappa och min faster brukade köra en vers om hur långt sommaren hade kommit beroende på vilka flyttfåglar som kommit, men jag minns bara dom två sista raderna. De två första hängde jag inte riktigt med på, de var svårare på något sätt. Jag hade inte riktigt koll på vad kiuru var för fågel, peipponen hade jag hört talas om, men jag hade nog inte koll på att det var en bofink. Men västeräkki visste jag att det var en sädesärla, den brukade komma och vicka på sin stjärt där i stugan, och pääskynen är ju svala, den kunde jag också.

​

Jag har ju inte samma ordförråd på finska. Det kunde jag märka av om jag hade en diskussion med farsan, att han hade ett övertag på grund av att han hade språket. Jag minns att jag skulle skriva ett brev på finska till en tjej och fick fråga farsan om flera ord som jag inte kunde. Det är ju lite som att – jag kan finska, men jag kan inte finska. Jag tycker det är synd, men jag kan ju inte uttrycka mig lika väl på finska som på svenska. Hur skulle jag kunna det? Då skulle jag ha behövt gå i finsk skola. Om jag hade haft ambitiösa föräldrar så kanske dom hade sagt ”du får gå i svensk skola, men du får gå till din faster på eftermiddagen och prata finska”, om vi hade varit av högre börd kanske dom hade gjort så.